Yttre kärnan (Poetical fiction in Swedish)

Bland resenärer finns det en term som är "Den yttre kärnan". Det är inte riktigt en plats men den kan uppfattas så. Nej istället är det en medvetenhet som ligger utanför det personliga medvetandet. Den inre kärnan är närmare det totala allomfattande medvetandet. Det ligger som en ring mellan det personliga medvetandet och allmedvetandet. Jag är en av dessa resenärer, en av dom som reser i den yttre kärnan. Vi reser i den inre kärnan också men den kan vi inte alls beskriva med så många ord och det är inte den jag ska tala om. Jag ska alltså berätta om resor i den yttre kärnan. 


Jag öppnar mina ögon. Befinner mig i någon slags rum. Mina ögon anpassar sig efter mörkret och jag kan se någon slags vindsvåning. Genom sprickorna i golvet läcker ljus in. Det är en dunkel plats med damm som sakta driver förbi i ljuset. Jag kan höra någon slags röster nedifrån, men jag förstår inte vad dom säger. Eftersom jag inte vet vem jag är, eller ens vad jag är, så är det kanske bäst om jag försöker att inte skrämma dom som bor här. Det är kanske bäst om jag väntar till natten, så kan jag kanske smyga ner och ut sen utan att någon märker. Så jag håller mig stilla och natten faller sakta på. På vinden verkar det finnas gamla saker, men jag förstår inte vad det är för nånting. Sådana saker har jag aldrig ens sett, men ändå verkar dom gamla, dammiga och av någon anledning omoderna eller så. Vissa saker ser slitna ut, tror jag i alla fall jag vet inte vad dom ska vara bra till så egentligen vet jag inte. Utanför fylls mörkret med stjärnor. Rösterna avtar och ljuset underifrån slocknar. Sakta smyger jag upp vindsluckan och klättrar ned för någonting. Jag stänger luckan försiktigt utan ett ljud. Jag hör fortfarande röster men dom verkar dåsiga. Jag går mot deras dörr för att se efter vilka dom är. Men i korridoren kommer nånting farande mot mig. Det är en suddig skepnad. Den springer rakt igenom mig. Fan vad konstigt. Jag försöker få tag i fattningen och går mot dörren. På andra sidan dörren sitter skepnader på en stor säng. Dom sluddrar ur sig en gröt av obegripliga läten jag aldrig hört förut.

Jag försöker fokusera på deras ansikten så jag ska kunna se vilka dom är. Men direkt när jag tycker att jag ser nånting så liknar det inget vanligt ansikte. Ingenting jag normalt skulle kalla ett ansikte. Vilka är dom? Var är jag? Vem är jag? Jag måste få veta. Har jag hamnat i nån slags straffsituation? Vad fan har jag gjort i så fall? Eller är det nån slags belöning? Jag kanske har lärt mig nånting, eller det kanske är mening att jag ska lära mig nånting? Är det därför jag är här. Jag måste ta reda på vad fan det är som händer. Okey, nu måste jag sansa mig. Är jag nån slags gnagare? Har jag varit med om nån slags krig och blivit alldeles chockad? Eller är jag nån slags tillsyningsman? Är jag på ute på nån slags uppgift? Har jag ett syfte här? Finns jag eller ser jag bara nånting som händer utan att jag kan påverka det. 

Egoism and empathy

When people speak, its apparent that they often do so out of the experience of their own life. They speak situated in their own experience of being themselves. The thing with this sort of behaviour is that it does not encompass the world of other people. It does not encompass the life of other people so well. In fact to encompass the life of other people means not to be situated in the experience of once own life. People hwo mostly speak this way are often even unaware of the fact that they are doing so. It is as if they assume other people are themselves, which of course they are not. People who constantly behave this way are not the sort of people whom i never come to know as friends.

Controary to that is empathy. To assume the position of someone else when speaking is to be empatic. Its not possible to be empatic and egoistic at the same time, but most people are one of those things sometimes and sometimes the other. But like i said, people who are constantly egoistic is not people whom i think is possible to have as friends. Perhaps they havent understood, or perhaps at least not yet. In some cases they do understand empathy, they just dont use it.  

A method of drawing the darkness

Sit in a dark room. Not totally dark, you should be able to see the paper and where on the paper you have the pencil. But thats enough light. Now you sort of make lines for the things you see. If you see something like a shadow, make a lot of lines there or use thicker pencil. And everywhere you see something you just draw that on the paper. Thats drawing in the darkness, a method of drawing the darkness.

A method for writing poetry

Poetry can be an expression. Where ever you are you can write poetry. That living thought inside, that which you perceive as words, that others dont hear. If you write that down, you are writing poetry.

"You can become anything you want!"

Ive heard those words "You can become anything you want!" How is that going to work out? When most of those things that are in "anything", is bullshit. People sit around in boring offices shoveing numbers or meaningless papers to each other while some fat bastard fills their heads with lies. While out on the streets some poor schmucks actually do something usefull like clean up garbage after the rest. In the industries men to whom "litterature" is either car magazines or porn, risk their sorry lives so they can go home and meet some woman to whom they have some kind of confused relationship with. Yeah, "become anything you want!" Seems more like "Come lets waste our lives in futile solitude and die alone horribly confused!". I dont care what i am, as long as i am NOT part of that. Once you come to that conclusion, you dont fear anything, you have lost all there is to loose. Once you come to that conclusion, i mean really got there and realised what it means, then there is no turning back. You cant go back. Once you have reached that conclusion, you are banished, you are cursed, you are feared, for other people no longer have power over you. Once you reach that conclusion, you are free. Even if you cant go every place you like, you are still free.

Pictrures from rehersals and a few sunsets in Riddarhyttan

Digital people

So above picture is simple, but maybe efficient version and then the lower one i worked on for a few hours.

Whats is the krux?

The krux of humanity is the idea separation. The idea of separation means that people think that they are separated from the things and the people around them.
Because we breath the same air, we are not separated
Because we drink the same water, we are not separated
Because we all eat from the abundance of the earth, we are not separated
Because we feel what others feel, we are not separated
Because we care about the animals, we are not separated
Because we care what others do, we are not separated
Because we suffer when others suffer, we are not separated
Because we feel joy when others feel joy, we are not separated
Because we want safety, warmth, love and compassion, we are not separated
Because we want to be close to each other, we are not separated
Because we dont want to be alone, we are not separated
Because we inhabit the same planet, we are not separated
Because all our fates are intertwined, we are not separated

To be continued...