En obegriplig samling medvetanden bak de suddade kropparnas spel. Som Heideggers vågor, som i de brev som talade ur dåtiens volksgeist, om den fjärra tidens gäng i sina obegripliga ritualer, som i Nietzsches alperna, som i Wittgensteins festbadkar. Som i din spegel, som i våran spegel när vi ser oss omfamna varandra. Som att tiden inte går på räls, som att endast en punkt kan existera. Som att människans krämpor och lustar inte kan skiljas åt. Som att dina tankar inte är mer fjärran från dina känslor än att dom förekommer samtidigt och på samma plats.
Tror du att du måste äta samma sak till frukost varje morgon, att du måste läsa samma bok jämt, att du måste bära samma namn, bli arg över samma saker, ha samma sår, riva sönder relationer på samma sätt som du brukar, ta samma risker som du brukar, titta på människor på samma sätt som du brukar, hata som du brukar, älska som du brukar. Det kanske du tror. Men allt det där, uppfattningen om att du ska vara spdär tråkig, det är nara skit med det, det är bara gammal mental skåpmat, gamla idéer som du har använt dig av.
Kan hända bara för att du använt dig så mycket av dom där idéerna, så ser du inga alternativ. Men det finns alternativ, där inuti dig. Den där rullande, rörliga spretiga, blixtsnabba saken som inte går att se. Den är nog inte farlig. Det farligaligger nog i att stänga in den, stänga av den, stänga bort den, glömma bort den. För det är nog det du tar skada av. För det är just den där saken som är du. Du är den där blixtsnabba funktionen, du är inte en kropp, du är osynlig, du är den funktion som uppfyller något som vill bli uppfyllt.
Du kanske inte förstår vad jag menar, du kanske inte vill veta. Och så är det kanske. Jag är nog bara en orangerosa, äcklig apa som lärt sig göra krummelurer.
